Let go of the past and go for the future. Go confidently in the direction of your dreams. Live the life you imagined - Henry D.T

Förstår inte att jag tillåter mig själv att vara såhär. Har inte suttit uppe en natt pga sömnlöshet på ett tag nu, framförallt inte när en lång arbetsdag väntar på en. Orkar varken sova eller äta, jag bara sitter här och väntar på att tiden ska flyga förbi. Känner inte ens av tröttheten :( Och mamma har åkt iväg, undrar hur hon egentligen mår nu när mormor är borta, hon vill ju inte visa hur ledsen hon är. Jag ska gå och tända en rökelse till min mormor och så ska jag försöka få i mig lite mat, undra om jag kan tända rökelse för mormor dagligen.. o passa på o prata lite med henne? För nu lär hon ju iaf höra mig nu till skillnad från när hon låg svårt sjuk/hamnade i koma.

Har missat några tabletter under denna veckan som har varit och jag fungerar inte riktigt som jag ska. Jag hatar allt och alla, får raseriutbrott och bryter ihop på allt och ingenting. Är knappt hemma längre. Jobb, jobb, jobb. Jag är så jävla trött på livet. Mina tankebanor går i minst 200km/h och hjärnan hänger inte med. Reaktionsförmågan är också grymt efterbliven, tar ett bra tag innan jag förstår vart jag befinner mig och vad det är jag ser framför mig - ibland har jag ingen aning, vilsen med andra ord. Min färgade synfält bleks mot det svartvita, nej inte ens svartvitt, utan bara grått. Grått rakt igenom, bara grått. Livet är trist, krävande och meningslöst. Trots att jag har ett jobb nu, två underbara hundar och en helt obeskrivligt bra familj så är det ändå något som saknas. Skit sak samma, mitt tankesätt är inte logiskt.. och inte heller mina handlingar förstås. Jag svälter mig själv igen, så mycket press och så mycket ångest. Tur att jag har min familj som pushar mig och försöker få mig att äta. Jag är så tacksam..

Har slängt i mig en tablett nu och fortsätter jag att ta medicinerna som jag ska så kommer allt att bli OK igen. Bara OK, inte bra. Notera det. Hoppas mina jag-hatar-livet-och-vill-inte-leva tankar försvinner snart. Jag som hade tänkt att blogga och uppdatera mina läsare i den andra bloggen. Istället sitter jag här och gräver ner mig själv i mitt destruktiva tankesätt i denna tråkiga och gråa bloggen. Adios!

Längesen sist, antar väl att det bara är en bra grej? Har haft så mycket på annat håll, bl.a operationen. Men idag är det skit, allt är skit. Orkar ingenting och jag är asförbannad. Sitter hemma i en lägenhet med min lilla vovve och en akoloholist utanför min dörr. Vilken fredagskväll va. Hoppas det kommer nåt bra på TV åtminstone.

Förstår mig inte på livet. Villkor och krav. En portion mat idag. Vill inte gå ner i vikt men orkar inte göra något åt skitet. Vill inte göra saker för att jag måste. Jag vill göra saker för att jag vill. Livet är så komplicerat. Eller så är det bara min hjärna som spelar mig ett spratt. Är väl inte längst ner nere på botten med självmordstankar, men så som jag mår i dagsläget är väl helt okey, antar jag - om man bortser från svältandet. Jag överlever i alla fall? Life goes on i guess. Två dagar sjukanmäld, två dagar i spillo. FML. Men imorn är jag back on track, ska inviga min snygga trenchcoat ordentligt, slå ihop en snygg outfit och känna mig bra. Imorn är en ny dag med nya tag; med jobb, ett leende på läpparna och bra inställning. Sist men inte minst frukost, lunch, middag och alla mellanmål. Jag klarar det.

Har ätit alldeles för dåligt sen i fredags. Helgen ger mig möjligheten till att göra som jag vill, inga tider att passa, inga rutiner, ingenting. Jag har gett med mig, äter inte ordentligt, sabbar mina sovrutiner och gör inte det jag borde göra. Idag gick jag inte upp förrän vid 2, missade frukosten och nu skippar jag mat över huvud taget, hatar att äta. Jag orkar inte äta! Ångest. Orkar inte städa, orkar inte tvätta, orkar inte vara kreativ, orkar ingenting. Kommer nog bara ligga här resten av dagen.. bara denna gången.

Detta liv med förnekelser gör mig så olycklig. Just nu känner jag ingenting. Jag vill bort, men var?

Seeing is deceiving, dreaming is believing, it's okay not to be okay.
Sometimes it's hard, to follow your heart. Tears don't mean you're losing, everybody's bruising.

Det var ett tag sen jag satte mig vid en dator, har inte orkat eller velat tänka på nånting. Har spenderat större delen utav tiden till att må dåligt, floder av tårar och enormt mycket vrede och frustration. Vem försöker jag lura? Mig själv? Jag lyckas halvt om halvt, till och från och det är väl det som få mig att fortsätta med förnekelserna. Stunderna utav ångest och frustration (över att jag faktiskt borde inse) väller över mig alltför tätt inpå/ofta numera, inte bra alls.. Jag är på gränsen, snart brister jag totalt. Jag orkar inte hålla ihop mig själv mer. Efter vintern/våren 2008 blev jag som mest deprimerad och orkade inte leva ett normalt liv, det har gjort mig förskräckt. Jag vågar inte känna efter längre, jag vågar inte tillåta mig själv att må dåligt. Jag har själv skapat denna onda cirkeln och tillåter jag mig själv att verkligen känna efter hur jag må nu så kommer jag att kollapsa. Allt kommer att gå i slowmotion och det blir bara en tidsfråga innan jag hamnar efter i mitt vardagsliv - jag vägrar det. Kanske hade det inte behövt att bli såhär ifall jag tillät mig själv att må dåligt från hela början? Kanske hade det inte behövt bli såhär ifall jag inte lärde mig att skjuta undan mina känslor och "vänta" med att må dåligt? Det tror jag faktiskt.

Har märkt av en liten statistik till och med (haha?), jag mår dåligt i några veckor där jag är halvt närvarande i nuet och där jag gör saker lite halvdant (för att inte bli alltför deprimerad och orkeslös) och för att senare må "helt okej" ett fåtal gånger och utföra saker ordentligt. Min psykolog sa till mig "Jag vet inte vad jag ska göra med dig T" - nähe, inte jag heller. Jag är så fruktansvärt less på mig själv.

Försöker att minnas hur det känns att ha en vanlig aptit, en naturlig relation till mat men främst hur det "känns" att bara sätta sig ner och äta utan tvång. Ständigt behöver jag intala mig själv att jag behöver mat och måste äta, ja ni hörde rätt: MÅSTE äta. Allt är ett måste, tvång. Men när stressen tar över blir det inte mycket till mat. Min undanflykt, vill inte äta "Jag har viktigare saker att göra", men vad fasen är viktigare än att äta så att man kan göra det man ska? Den sista meningen är så himla logisk, men i min äckliga hjärna går det inte ihop. Jag vill sluta ta ut mina känslor och frustration i maten, jag vill inte sluta äta för att världen rasar samman eller för att jag är stressad eller upprörd. Vill inte, vill inte. Men varför ska det vara så svårt?

Den senaste veckan har jag haft så mycket ångest att jag har fått en brännande känsla i överkroppen, armarna och huvudet, skakig, yr, ofokuserad och magsmärtor osv osvosv. Ren obehag alltså. Minnet är urfunktion i princip. Illamåendet är tillbaks igen.. efter sisådär 3-4 månader. Imorse försökte jag äta en macka till frukost, fick ner skiten men mådde illa hela eftermiddagen. Så till brunch blev det: Smörgås med smör, skinka och ost, ett glas mjölk, n-dryck 300 kcal, cheeseburgare och en cola. Öh nyttigt. Nej men jag måste skärpa mig. Det var bara idag okay.

Och jag ska försöka att äta middag tidigare och inte gå runt hungrig till klockan 21-22 på kvällen. Skärpning!! Imon ska jag gå upp senast kl.8, ha tänkt gå upp 7, ska försöka hinna med en liten joggingrunda med vovven innan jobbet vid 10.

ps. Enligt min diesist så är det en "Ätstörning UNS" det handlar om - står för en ätstörning Utan Närmare Specifikation. Det vi kan konstastera är att den är relaterad till min depression i alla fall. Hur som helst så vill jag gå upp i vikt och ingen bantning nej. Målet är att gå upp ytterligare 10 kg. Har gått upp 7½ kg det senaste halvåret - min egna lilla trofé.

Morgonen var jobbig. J hade slarvat bort mitt busskort som jag precis fyllde på och jag ville bara bryta ihop. Pank som in i helskotta och så försvinner mitt busskort! Orkade knappt bry mig om att bli arg. Ringde min läkare men inget svar, ringde min psykolog och jag fick en närmare tid, kände att jag inte kunde vänta alltför länge. Ska försöka ringa min läkare imorgon igen, hur kan hon vara så svår att få tag på? Ringde även min handläggare på AF, hon är så himla förståelig och go. Hon sa att jag kunde ringa ifall det blev jobbigt, och det gjorde jag äntligen. Men avbryta praktiken tänker jag INTE göra. Jag ska kämpa, heja heja! Det kändes tungt tills världens bästa människor på Lindex fick mig på bra humör igen. Har arbetat mycket med butikschefen idag och det var riktigt härligt, fick prova på deras kassasystem också. Har fixat en del ärenden, men måndagens-todo-lista är långt ifrån färdig. Är dock nöjd över det jag har avklarat hittills! Mina pengar är försenade men de kommer in imorgon, då ska jag tröstshoppa lite. Vet förresten inte hur min "vanliga" blogg hamnade på blogg.ses framsida fastän jag inte längre har bloggen där, hur som så blev det ett litet humörlyft i alla fall, tack snälla Karin. Och så har jag fått en hel del kreativa tips och stöttande kommentarer från olika läsare också, hur kan människor som man inte ens träffat vara så omtänksamma och snälla? Livet är inte grått, jag måste bara försöka hitta igenom den tjocka dimman.

Rubriken säger väl det mesta, det är vad jag ser nu. Vad är egentligen meningen med livet? Hur kunde jag hamna här igen? Jag är trött på allt, på mig själv, depressionen, livet.. allt! Jag vill inte känna så här, jag vill inte tänka på att försvinna. Jag vill se färger, hopp och glädje, men det gör jag inte längre. Jag känner mig så himla blockerad på nåt sätt. Instängd i mitt egna huvud, full utav mörker. Igår hade jag väldigt svårt för att somna. Jag brukar inte ha problem med att sova i vanligt fall men denna veckan har varit f*cked up. Har fått sömnstörningar, jippie.. not. Är i alla fall hemma nu från promenaden. Och nu då? Vad ska jag göra? Kanske borde jag äta? Jag vet inte vad jag ska göra. Livet är dystert och tråkigt. Jag hade inte tackat nej till döden i denna stund. Vilken plåga. Ska nog ta en varm dusch och försöka duscha av mig tankarna, eller nåt. Så här kan jag inte fortsätta. Btw, pratade med mamma tidigare. Jag LYCKADES ringa henne!! Det kändes tryggt att höra hennes röst igen, saknar henne. Funderar på att packa och flytta hem till henne tillfälligt. Kanske kan min kära mor och bror hjälpa mig att må lite bättre. Tror nog att det kan vara klokt, faktiskt.

Vaknade sent idag med, har sovit så fruktansvärt dåligt. Ska försöka få ihop dagens planering.. och klockan är redan snart 12 :| Men mat ska det bli och sedan blir det en joggingrunda med vovven. Denna gången en längre runda så han blir van vid att jogga med matte. Och på eftermiddagen ska vi promenera 6,5 km. Måste fortsätta att hålla igång mig själv, jag tänker inte ge med mig. Efter varje promenad känner jag mig en aning bättre och ju mer jag går desto bättre mår jag. Inte för att effekten håller i sig särskilt länge men bättre det än inget alls. Sen ska jag hem och försöka söka jobb och förbereda inför veckan. Så ser denna söndagen ut i alla fall. Min psykolog har gett mig lite uppgifter så som att analysera situationer, känslor och tankar - hur man kan gör det bättre osv osv. Sen ska jag göra något veckoschema för att jag ska "göra" saker och så ska jag göra avslappningsövningar för att jag är alldeles för stressad och det ena och det andra. Är inte pepp, så krävande.

Jag känner mig alltid så fruktansvärt patetisk när jag granskar mina tankar och mina känslor. Allt låter så jävla löjligt men för en deprimerad person så är det sorgligt nog "logiskt". Dagarna som går känns allt tyngre, snart vet jag inte vad som blir av med mig om det fortsätter i denna takt.. förmodligen inget bra. Denna veckan har varit den värsta på längre, ja.. depressions-mässigt alltså. Under dessa år som har varit så har jag legat nånstans mitt emellan sjuk och frisk, vilket har varit jobbigt på sitt sätt förstås. Men att ännu en gång se sig själv sakta hamna i en depression är inget att hurra för. Min psykolog hade sett mina symptomer men jag tänkte "äsch, det går över". Så fel jag hade. 

Mina sömnrutiner är nog en aning rubbade igen, jag vaknade inte förrän vid 11 idag. Bestämde mig för att slänga i nåt litet snabbt till lunch (aja baja) och sedan ta en lång promenad ända till stan med lilla vovven. Ca 6 km blev det, blev riktigt nöjd! och jag mådde så mycket bättre när jag kom hem.. men efter en stund var det inte lika bra längre. Joggade med vovven för första gången också.. Han är jätteduktig! Jag kände att promenaden kunde göra lite gott, bra för psyket och kroppen.

Jahapp, ännu en gång är jag här. Det var väl bara på tiden att jag skapade en blogg med inlägg relaterat till min sjukdom som jag egentligen inte vill skriva i min "vanliga" blogg.

I min vanliga blogg blir det en bloggpaus, ni som ändå vill följa min vardag - fast ur min andra synvinkel kan få hänga på här. Inte för att det är så roligt att läsa, men jag hoppas kunna blicka tillbaks på denna blogg och se vilka framsteg jag har gjort och ännu bättre om jag till och med lyckas motivera andra till att kämpa..

"Efter 5 års kämpande kunde jag ändå inte bli 100% bra igen.. Denna gång är jag påväg in i en djup depression och jag känner hur jag sakta tinar bort för var dag som går. Jag försöker att hålla igång mig själv och göra saker som jag vanligtvis gör och gillar att göra, men sysslorna blir allt färre och snart är jag i det svarta hålet igen. Det finns ingenting som lockar mig längre, inga intressen.. ingenting. Bara destruktiva tankar. Det enda jag vill är att dra täcket över huvudet och hoppas på att jag inte längre behöver bemöta verkligheten. Jag vill komma bort, men jag vet inte vart. Jag vet inte vad som blir av mig om jag blir sjuk igen, jag är så vilsen.Om jag till och med inte längre klarar av att gå till Lindex, så är det verkligen ett tecken på att jag inte längre orkar mer. Mitt sista hopp, jag får inte ge upp Lindex – den bästa arbetsplatsen nånsin med världens bästa människor. Det enda stället som nånsin har fått mig att le dagarna långa.. somna och även vakna med ett leende. Jag få inte ge upp."